”konflikter i sig är neutrala, det är sättet vi hanterar dem på som är positivt eller negativt”

Dalai Lama ska ha sagt att de flesta människor egentligen bara har ett mål i livet, och det är att bli respekterade och helst älskade. I den strävan händer det att de gör konstiga saker, som i sin tur får blandade konsekvenser. En arg och kritiserande människa kanske egentligen har behov av kärlek, men dens beteende får motsats effekt.

Vi lever på samma jord, men upplevelsen av den är personlig och skiljer sig åt. Alla våra samlade tidigare erfarenheter gör att vi tolkar information på olika sätt, ”Alla ser verkligheten från sin egen horisont.” Av dessa anledningar; att vi har olika upplevelser och erfarenheter i bagaget och att vi har vissa behov som behövs tillfredställas uppstår självfallet konflikter. Det är en naturlig del i samspelet mellan människor och för att kunna lösa dem kan det underlätta att ha en viss inställning. Och det är där ”konflikthanteringen” kommer upp, hur man kan göra för att lära sig hantera och lösa konflikter, mellan individer, grupper, kulturer, religioner, länder etc. Det handlar om att hitta fredliga konstruktiva sätt där parterna kan lära sig kommunicera och inte bara kompromissa, utan hitta nya lösningar där båda parter fortsätter som vinnare.

På ett personligt plan är det lätt att hamna i försvarsposition, där någons annans åsikt eller behov känns som ett hot mot vår egen identitet. En annan reaktion kan vara att försöka stryka över konflikten så fort som möjligt, i rädsla att exempelvis skada relationerna mellan de som är inblandade. Ser man istället konflikter som neutrala och naturliga kan det vara lättare att hantera dem. Vad vet den andra som inte jag vet? Vad har den för behov? Att lyssna på den andras åsikt betyder inte att man överger sin egen, utan är nödvändigt för att kunna förstå den andra. Något man också bör tänka på är att den ena parten kan uppleva sig djupt indragen i en konflikt, medan den andra inte ens reflekterat över att det är en konflikt. Därför är det också så viktigt att kunna uttrycka sig och kommunicera.

Förutom att alla har olika världsuppfattningar och ser ”verkligheten från sin egen horisont” så har vi också olika personligheter som gör att vi hanterar konflikter på olika sätt. Detta kan illustreras med olika djur och dess olika egenskaper som kommer fram i konfliktsituationer. Detta är ett litet klipp som visar en grov indelning av detta. Vilket djur som har vilka egenskaper varierar i denna modell, men den fungerar likadant för att visa dessa fem olika typer: Den som måste ha rätt och alltid säger ifrån, den som gömmer sig när en konflikt uppstår, den som tar på sig det själv för att slippa konflikten, den som kompromissar och slutligen den som lyssnar och samarbetar.

Konflikthantering

Hur kan man analysera en konflikt?

Österrikaren Friedrich Glasl har utformat en modell för hur man kan analysera en konflikt. Den är illustrerad i form av en trappa, och ju längre ner man är i trappan desto mindre medvetna och objektiva är de inblandade parterna, och desto mer infekterad har konflikten blivit. Modellen bygger på hur parterna kommunicerar med varandra och vilka föreställningar de har om sig själva och om de/den andra. 

Den första fasen handlar om ”Ensidiga föreställningar” och består av de första tre stegen i trappan. Här är parterna inställda på sakfrågan och man argumenterar för den åsikten man har. Om är man inte får igenom sin åsikt, blir man ännu mer ensidig, och argumenterar hårdare för sin sak, och man lyssnar än mindre på de andra parterna. Det första steget för en konflikt handlar om ”diskussion och argumentation”, och ju längre de går, desto mer kämpar man för att få fram just sin åsikt. Nästa steg handlar om ”debatt och polarisering”. Här börjar parterna planera sin argumentation och, försöka sätta dit den andra genom att hitta dess svaga punkter, eller bilda läger genom att prata ihop sig med andra. I vissa forum är debatt helt accepterat och ses inte direkt som en konflikt, så som inom politik.

Jag anser att så länge debatt är en viktig del för att se saker ur olika perspektiv, och för att ta reda på vad man själv har för åsikter. Det är intressant att lära sig argumentera, och intressant att delta, eller lyssna på debatter, så länge det inte sjunker till en låg nivå och bara handlar om kritik och smutskastning.

Det tredje steget i den första fasen handlar om ”överkörning”, och här har parterna kommit fram till att det inte tjänar något till att fortsätta debattera och argumentera. Istället handlar man, och låter ens handlingar visa vad det är man vill. När inte parterna pratar med varandra längre, vävs allt mer tolkningar in om varandra. Och eftersom man inte har någon kommunikation, skapas också rädsla för vad den andra parten faktiskt ska hitta på. Osäkerheten i sin tur bidrar också till att man tolka den andras ord och handling negativt. 

Den andra fasen i konflikttrappan heter ”Motparten är problemet”, här ser man inte längre att det finns olika synsätt utan att man själv har rätt och den andra är problemet. I det fjärde trappsteget, ”nidbilder”, har tolkningarna gått så långt att man utformat stereotypa av varandra. Allt som görs och sägs bekräftar dessa framtolkade stereotyper. Att man själv är den som har rätt, och att motparten är ett oförbätterligt problem. Det femte steget handlar om att man vill få motparten att ”förlora ansiktet”. I det här läget är man själv medveten om att man så uppenbart har rätt, och eftersom den andra är problemet. Får man denna att avslöja sig kommer man ”vinna” konflikten. I ett sådant här läge har konflikten gått så långt att man börjar ta till makt och andra medel för att vinna över motparten. Steg sex i trappan handlar om att man börjar använda sig av ”strategiska hot” och påtryckningsmedel. 

Fas tre i konflikttrappan heter ”Förintelse”, och det är i det här läget som parterna börjar ta till fysiskt våld, konflikten börjar bli en krigsliknande situation. Steg sju, ”Begränsad förintelse” handlar om att förstöra motpartens resurser, men det handlar inte om en total förintelse. Däremot finns ingen vilja till gemensam lösning. I det näst sista steget på konflikttrappan, steg åtta, ”angrepp på nervcentra”, finns ingen hänsyn kvar, utan man tar till alla medel för att vinna över motparten. I kring kan det handla om att man förstör t.ex. infrastrukturen för motparten. I det sista steget, steg nio, handlar om ”total förintelse”. Här har konflikten gått så lång att det parterna inte ser någon återvändo, utan alla medel används för att förinta motparten.

Kan självmordsbombningen i Stockholm analyseras utifrån modellen ”Konflikttrappan”?

I Sverige hade vi vår första upplevning av självmordsbombning senvintern 2010, och frågan är hur detta kommer att påverka våra åsikter i samhället. Ser människor i Sverige det som en konflikt mellan västvärlden och Islam?  Detta skulle vara en mycket förenklad bild, men i okunskap och rädsla tvivlar jag inte på att många tänker i de banorna. Vanligen har vi ganska stabila och lågmälda åsikter i Sverige om man jämför hur det kan se ut i många andra länder, och detta är något som förebygger konflikter. På senare tid har vi däremot fått en allt mer extrema politiska åsikter, och det ger också motsatta extrema åsikter. T.ex. när vi får en ökad rasism, får vi också en ökad antirasism. Vilket lägger en bra grund för att konflikter ska utvecklas.

Krocken mellan västvärlden och arabvärlden har orsakat konflikter på många håll, och utvecklats olika långt sett till konflikttrappan. Det handlar om krocken mellan religioner, syn på politiska system och ekonomi. I förenklade drag skulle konflikten kunna bero på att en viss grupp fundamentalistiska muslimerna inte anser att västvärlden följer Allhas vilja och bör straffas. Och i väst i sin tur ser man dessa som galna fanatiker som man med alla medel bör stoppa. Detta är inom fas två i konflikttrappan, där man inte tar hänsyn till olika synsätt, utan ser motparten som ett problem. 

Men frågan är då, är Sverige så långt indraget i en konflikt att denna självmordsbombning kan ses som ett yttryck för detta? Eller varför skedde det just i Sverige? Eller är den en konflikt som Sverige inte är fullt medveten om, men som för andra gått så långt att de är på de sista stegen i konflikttrappan? Jag tror att man måste se det i ett mycket större sammanhang och inte förstora upp en händelse som orsakats av en individ. För den här personen så kändes det säkert som att konflikten gått så långt att den enda viljan som fanns var ”total förintelse” av motparten. Även om det krävde att individen offrade sitt eget liv. Men om man förstorar upp detta och ser detta som att Sverige är en motpart i denna konflikt, förvärras bara situationen och får just denna konflikt att växa i samhället.

Faran med att generalisering

Det var en individ som gjorde detta, men är en så pass extrem handling (som bygger på extrema åsikter) som lätt kan skapa motsatta extrema åsikter hos ett helt folk. Det som händer är att ”folket” tar fasta på informationen kring denna individ (kan också vara en grupp) och generaliserar sedan liknande individer. I detta fall var självmordsbombaren muslim, men kan omöjligt kopplas ihop med en hel religion. Många olika muslimska föreningar tog avstånd från denna handling för att visa att de står för något annat och att det är en fredlig religion.

Ju längre ner man kommer i konflikttrappan desto mer intolkade egenskaper får motparterna. Generalisering skulle kunna ses som en del av denna intolkning, förutfattade meningar och förvrängd verklighetsuppfattning som i sin tur lägger en perfekt grund för att konflikter ska förvärras. Generalisering är ett primitivt försvarsbeteende som inte längre behövs i dagens samhälle. Om man t.ex. bodde i en liten by som plötsligt blev invaderade av en grupp människor som slog ihjäl massor av människor, och alla i denna grupp hade skägg. Det man gjorde i överlevnadssyfte var att nästa gång man såg en grupp människor med skägg var man försiktig och beredd på att skydda sig. Denna typ av generalisering är mycket förlegad och fungerar inte i dagens samhälle. Och det som man individ måste gör är vara vaksam på detta beteende och komma ihåg att: Generalisering är ett försvarsbeteende som är primitivt, och att man istället ska försöka se varje individ för sig. Det som händer när man i en konfilt, redan från första fasen, är att de tolkningar man gör bara späder på konflikten.

Vad är det viktigast att tänka på när det gäller konflikter enligt mig?

Framförallt anser jag det är viktigt att se konflikter som naturliga och neutrala för att gå in i en konflikthantering med ett bra förhållningssätt. Sedan är det viktigt att ta tag i det på en gång så att inte konflikten infekteras och växer till sig. Vad man också bör tänka på är det här med generalisering som jag tog upp i samband med självmordsbombningen. Försöka att observera konflikten från ett neutralt perspektiv som inte är allt för färgat av mina egna tidigare erfarenheter och fördomar. Sist men inte minst, försöka se de olika parternas behov och mål i konflikten och ge min åsikt på rätt sätt. För att lösa konflikter krävs en god kommunikation, det är det som gör att man kan förstå varandra och för att sedan kunna samarbeta.

Två dagars utbildning i ickevåld och konflikthantering

Detta är ett exempel på hur ett schema skulle kunna se ut för en tvådagars utbildning i ämnet.

Schema- Ickevåld & Konflikthantering

Dag 1 kl: 09-20 Ickevåld 09:00 – 10:30 Intro, lära känna övn. Skapa öppet och tryggt klimat praktisk info -tydlighet Förväntningar? Idéstorm – våld och ickevåld Fikapaus 11:00 – 12:30 Ickevåld teori Övn. Våldets pelare Våldets isberg 12:30-13:30 Lunch 13:30-16:30 Ickevåld i praktiken – historiskt och moderntid Övn. Forum – rollspel Fördomens glasögon Sammanfatta dagen, utvärdering, ”Rundan” och skriftligt	Dag 2 kl. 09-16 Konflikthantering 09:00 – 10:30 Idéstorm, vad är en konflikt? Teori Konflikthantering Övn. Eskalering av konflikt Fikapaus 11:00 – 12:30 Teori Konflikthanteringsstilar Övn. Konfliktens zoo 12:30-13:30 Lunch 13:30 – 16:30 Övn. Kommunikation utan ord Teori Kommunikation Övn. Aktivt lyssnande Teori NVC Övn. NVC Utvärdering Skriftlig och ”rundan” + samtal i grupp, högt i tak! Utgå bl.a. från förväntningarna

Val av pedagogik och upplägg av utbildningen

Vad deltagarna tar med sig från utbildningen kommer i stort bero på hur jag som utbildare har planerat och lagt upp helgen. Därför är det viktigt att inget lämnas till slumpen, utan att varje minut av helgen har ett syfte som är kopplat till målet. 

Vad är då målet? Jo, att deltagarna ska få uppleva, lära sig så mycket som möjligt inom konflikthantering och ickevåld. Detta menar inte att man inte ska vara flexibel och anpassa utbildningen till just de individer som är närvarande. En stor och viktig del av utbildningen handlar just om mötet och utbytet mellan deltagarna. Så en viss grad av anpassning och flexibilitet måste finnas, om än inom ramen för den struktur och de syften som utbildningen har.

Vilka är deltagarna? Vad krävs av mig som utbildare? Vad har jag för pedagogiska tips?

För att veta hur man ska leda gruppen bör man i för väg ta reda på: Hur stor är gruppen? Vilken ålder har deltagarna? Har de tidigare erfarenheter, kunskap inom ämnet? När grupper sedan är på plats gäller det att så snart som möjligt skapa en trygg och dynamisk grupp med högt i tak. Detta görs med dels med att visa på struktur och tydlighet från min sida som ledare, men framförallt att deltagarna lär känna varandra och att jag som ledare förmedlar vad som ska eftersträvas. Ett kreativt klimat där varje individ får lika mycket utrymme och där kursen bygger på att alla i gruppen deltar aktivt. Jag vill lägga fokus på deltagande och lärande, och inte resultat. Det viktiga är inte om de kan rabbla upp årtal och händelser kring Gandhi eller samtliga steg i konflikttrappan, utan att varje person får en egen upplevelse och erfarenhet av ickevåld och konflikthantering. Jag tror att det är på det sättet som kunskap förankras på riktigt.

För att detta ska uppnås ska kursen ha ett varierat upplägg med teori och praktik. Genom att först lära sig fakta, logiska samband, modeller och teorier, tidigare händelser, så tillämpar man sedan detta i praktiken. Inom ickevåld och konflikthantering handlar det i stort om att lära sig beteenden och förhållningssätt, och detta görs bäst i praktiska moment i relation till andra.

Att variera teori och praktik, samt pauser, är också viktigt för att hålla uppe motivationen och förmågan att ta in kunskap. Praktiken ska vara rolig, utmanande och skapa en engagerad grupp. Vad man också kan göra för att få gruppen delaktig och engagerad är att dela ut uppgifter så att man får ett gemensamt ansvar. Det behöver inte vara stora ansvarstagande, utan kan handla om att hålla koll på tiden, komma fem minuter i förväg och ställa i ordning, eller andra administrativa uppgifter. 

För mig som pedagog är det också viktigt att ha tänkt igenom möbleringen i den lokal vi använder oss av. Hur vill jag att gruppen ska integrera med varandra? Hur ska stolar och bord stå? Hur ser och hör de varandra, och hur ser de mig? Vad använder jag mig av för material? Film, powerpoints, tavla etc.

Lika viktigt som att starta utbildningen på ett genomtänkt sätt, är det att gör ett bra avslut. För att få en så bra utvärdering som möjligt kan man dels göra den i grupp där varje deltagare får berätta t.ex: ”Så här känns det just nu” och ”Detta tar jag med mig från kursen”. Sedan kan man med fördel också göra en skriftlig utvärdering för att få ytterligare information. Som utbildare kan man omöjligt göra alla till lags, men det gäller att ha en ödmjuk, öppen och tacksam inställning till feedback för att kunna bli bättre. Denna information kan man sedan ta del av för att göra en egen utvärdering av kursen, och sig själv som utbildare.

 

Marshall Rosenberg utvecklade "Nonviolent Communication", här är en kort introduktion och bakgrund till NVC och hans egna erfarenheter av att arbeta med det. 

 

Aung San Suu Kyi är idag en av världens mest framstående ickevåldförespråkare. Hon har vunnit Nobels fredspris för hennes arbete för ickevåld, mänskliga rättighter och demokrati i Burma.

 

Ett exempel på hur man över hela världen ser revolutionen i Egypten som ett exempel för hur effektivt ickevåld kan vara för att få sin vilja igenom. 

"Makt utan kärlek är hänsynslös och kränkande, kärlek utan makt är sentimental och urvattnad. När makten är som bäst utgörs den av kärlek som verkställer rättvisans krav"

Med ickevåldsmetoder kan man arbete för fred och mänskliga rättigheter och för att förebygga väpnade konflikter och förebygga orättvisor och våld. Det är ett helt annat sätt att tänka kring krig och konflikter. I grunden ligger värderingar om jämställdhet, demokrati och rättvisa. Det rör konflikter på alla nivåer, internationellt, lokalt och enskilt och hur dessa kan förebyggas och lösas utan vapenmakt och våld. För att utveckla en ickevåldskultur krävs att alla bidrar, och man kan börja precis i den situation man befinner sig i. Det handlar inte bara om ett avståndstagande mot våld, utan hur man genom politiska aktiva metoder motverkar våld och hur man skapar en fredlig värld. 

I Sverige finns ett antal olika organisationer som arbetar för att utbilda och sprida kunskap och färdigheter i konflikthantering och ickevåldsmetoder för att bekämpa förtryck och orättvisor. Det är något som använts och utvecklats i allt större skala sedan 70-talet. Syftet med den här uppgiften är dels att få en inblick i vad ickevåld och konflikthantering är, historiskt, modernt och hur det tillämpas praktiskt. Dels ska vi planera två dagars utbildning inom ämnet och tänka igenom hur vi på bästa sätt pedagogiskt vill förmedla och utbilda andra. Detta blogginlägg handlar om Ickevåld, och följande inlägg kommer handla om konflikthantering och utbildning och pedagogik inom de båda ämnena.

Ickevåld

Ickevåld fungerar inte alltid – men våld fungerar aldrig.

Madge Michaels-Cyrus

I materialet vi använt fanns många olika principer om vad Ickevåld är. De har växt fram under lång tid och grundar sig i ”en positiv människosyn och kärleken till livet”. Dessa ickevåldsprinciper är något som ofta återfinns i olika religioner och filosofier världen över, och här är tre av dem som jag särskilt vill lyfta fram:

”Medlen måste stämma överens med målet - dvs. om vi vill ha fred måste vi använda fredliga medel. Gandhi sa att freden är vägen, inte bara målet.”

”Om lidande är oundvikligt, ska jag kunna ta det på mig själv, hellre än att skada någon annan.”

”Ingen har monopol på sanningen – utmaningen ligger i att sammanföra den egna ”sanningen” med motpartens.”

Som i citatet ”ickevåld fungerar inte alltid – men våld fungerar aldrig”, så visar även citatet med Gandhi att det viktigaste är inte målet, eller att det fungerar, utan att alltid främja freden och ickevåldet. Antagligen handlar det om att en ickevåldskultur byggs, och kommer sedan att förebygga och främja freden. Om det inte fungerar i just den situationen, så kommer den alltid att hjälpa till i liknande kommande situationer. Den andra principen handlar om att man inte ska tänka på sig själv i första hand, utan att omtanke om andra kommer före en själv och bygger på solidaritet och empati enligt mig. Den sista av principerna handlar om hur viktigt det är att förstå varandra, och för att kunna kommunicera måste man lämna sin egen stolthet åt sidan och lägga fokus på hur man kan göra för att finna ett samförstånd.

Ickevåldsmetoderna som använts kan delas in i tre övergripande kategorier:

1.       Protest och övertalning

2.       Ickesamarbete, socialt, ekonomiskt och politiskt

3.       Interventioner, blockader och preventiv närvaro

Civil olydnad och framgångsrika ickevåldsaktioner genom tiderna

Civil olydnad kan användas inom alla metoder och kategorier, och det handlar alltså om att bryta mot lagen. Detta är något som man måste ta ställning till, när man tycker sig ha rätt att bryta mot lagen och om man är beredd at ta konsekvenserna. Jag har ett väldigt bra exempel: En vän till mig gjorde en fredlig aktion mot ett företag som tillverkar vapen i Sverige som sedan exporteras. Han klättrade över ett stängsel och hängde upp en flagga. Idag är han skyldig 500 000 kr i skadestånd. Han visste om vilka risker som fanns, men hans starka ställningstagande och beslutsamhet gjorde att han tyckte det var viktigare att visa sin åsikt än att låta lagen styra. Även om det med säkerhet är en åsikt som han delar med större delar av Sveriges befolkning, är det ett fåtal som är beredda att offra så mycket av sitt eget, så som att bli straffade och få böter. Detta är en form av protest och ett exempel av civil olydnad som jag anser är helt berättigad, mer än det, jag tycker verkligen det är beundransvärt! Han, liksom amerikanen Henry David Thoreau, ser inte böterna som ett straff utan ser det som en viktig del i motståndshandlingen. 

Henry David Thoreaus handling gav inspiration till både Gandhi och Martin Luther King. Under 1800-talet, liksom tidigare, förtrycktes indianerna av USA:s styre, som också gjorde ingrepp på delar av Mexiko. Vad Henry gjorde var att han vägrade betala skatt för att visa sin åsikt, och de fängelsestraff han fick såg han som en viktig del av sitt ställningstagande.

Mahatma Gandhi anses vara den mest kända ickevåldskämpen i världen. Han levde i Indien under den tid landet var ockuperat av Storbritannien, men påbörjade sitt arbete för mänskliga rättigheter och ickevåld i Sydafrika. Vad han ansåg vara det stora i Thoreaus handlade var att han visade hur stor makt en människa bara genom ställningstagande visar sin åsikt, och villigt tar emot sitt straff. Regler är styrets sätt att bestämma över människor, och om inte dessa följs, och om människorna dessutom inte är rädda för att ta sitt straff, blir makten verkligen ifrågasatt. Efter att Gandhi aktivt engagerat sig mot rasismen i Sydafrika och mot apartheid under några år återvända han till Indien och inledde det arbete som tillslut skulle häva Storbritanniens ockupation av Indien. Genom att han fick många människor att bojkotta deras försäljning av kläder, och genom stora demonstrationer blev det en stor påfrestning för Storbritannien, främst ekonomiskt, och 1947 drog de sig tillbaka och Indien blev ett fritt land. 

”det största problemet är inte att det finns onda människor. Det största problemet är istället de goda människornas tystnad.”

Gandhis syn på Konflikter, förtryck och orättvisor var att de går att bemöta på olika sätt, genom att inte göra något alls (inte så upp för sin rätt och acceptera orättvisan), eller genom ”knytnävar och vapen” eller genom att stå upp emot orättvisan med ickevåld. Det är en aktiv handling och det räcker inte bara genom ett avståndstagande, så som att vapenvägra, utan man måste konfrontera våldet och ingripa vid förtryck och orättvisor!

Hans mål genom ickevåld var inte att vinna över sin fiende, utan att sprida sin ickevåldsfilosofi och få över folket på sin sida. Jag tycker att detta är det absolut bästa i hela ickevåldsbudskapet. Det fokuserar på det goda i människor, och är en bygger på aktiva modiga handlingsmetoder för att sprida detta. Enligt Gandhi finns det inte goda och onda människor uppdelade i två motpoler, utan även förtryckaren lider. Därför ligger fokus på en lösning och där alla i slutändan blir vinnare, både förtryckare och de förtryckta. Men också för att det är en effektiv väg att gå, att inte lägga energi på vad som är fel, utan att fokus ligger på att lösa problemet. 

Saltmarchen 1930, Gandhi bryter mot saltlagen

Gandhis principer

Ickevåldet som Gandhi använde sig av kommer från det hindubegreppet ”Ahimsa” som betyder ”Utan våld”. Enligt detta begrepp får man inte tänka en enda ond tanke om någon annan, utan allt man gör och tänker ska leda till den andras bästa. Och eftersom att en människa som förtrycker eller använder våld mot någon annan också lider av det själv, gör man bäst i att försöka förändra dennes beteende. Gandhi är inte på något sätt den första som förespråkar ”ickevåld” utan det är ett ofta förekommande inslag i många olika religioner och filosofier, också historiskt sätt. Men Gandhi var en pionjär i att använda sig av det som en politisk metod och i så pass stor skala. Inte minst lyckades han genomföra beundransvärt stora reformer politiskt, både i Sydafrika och i Indien, men hans sätt att sprida ickevåldet har också gett andra stora konsekvenser. Han har lyckats sprida sitt budskap till människor över hela världen, gett hopp, inspiration och styrka som lett till många lyckade ickevåldsaktioner och arbete för att sprida ickevåldsprinciperna. Gandhis lära används fortfarande idag när det handlar om utbildning inom ickevåld. Han menade att det krävs längre och en mer omfattande utbildning för att kunna arbeta med ickevåld, än vad det krävs för en soldat som ska ut i krig. 

De flesta av de principer som Gandhi levde efter kom från hinduismen. Han ansåg att alla religioner och människor är jämlika och han intresserade sig mycket för alla andra större religioner. Från att ha varit en välklädd, framgångsrik advokat gjorde Gandhi en helomvändning i sitt sätt att leva. Han hade länge haft åsikter om människors lika värde och ett oerhört engagemang mot orättvisor, men efter att ha kommit hem från Sydafrika valde han att leva som de fattiga. Han förespråkade ett enkelt liv, där man i så stor utsträckning som möjligt skulle försöka vara självförsörjande. På det sättet skulle fattiga människor kunna ta sig ur sitt beroende av andra, och få en större makt över sin egen situation. Gandhi själv levde asketiskt, han spann tråd till att göra sina egna kläder och förespråkade en vegetarisk kost. Dels på grund av ekonomiska själv, han levde på ett sätt som han önskade sprida till andra. Kött var dyrt, och för att den fattiga befolkningen i Indien skulle kunna få makt över sin egen situation krävdes en annan livsstil. Men Gandhi hade också en stark andlig tro som påverkade hans sätt att leva. Han ville leva ett rent och kontrollerat liv, kontroll över sina sinnen, tankar och handling. Vid en ålder omkring 35 kände han en plikt att leva i celibat, men fortfarande gift med sin hustru. Han ville lära sig att ”älska istället för att åtrå”.

Så, samtidigt som han hela tiden agerade utåt för att påverka en stor massa av människor, så låg mycket av hans engagemang att utveckla sig själv. Dels för att hansåg att det var ett av sitt livs syfte, men också för att vara ett exempel för andra, ”lev som man lär” skulle man kunna säga. Ett litet inlägg i detta, på tal om hur han arbetade med sig själv så läste inte Gandhi en tidning under tre och ett halvt år (från det att han var 37). Han menade att det oroliga tillståndet i världen orsakade ”mer förirring än hans egna inre oro”. (Detta är något jag själv känner igen mig i, men inte riktigt vet hur jag ska förhålla mig till…).

Som jag skrev tidigare gav Gandhi stort inflytande på andra ickevåldsaktörer i världen, så som den politiska Medborgarrättrörelsen i USA. Både Martin Luther King och James Lawson blev inspirerade av Gandhis skrifter för när de utvecklade sina teorier kring ickevåld. Så som den anti-apartheids aktivisten och före detta presidenten i Sydafrika, Nelson Mandela, samt många många fler. 

Ickevåld som metod mot förtrycket av svarta i USA

För omkring 40 år sedan var hade inte afro-amerikaner samma rättigheter som vita i USA och rasismen var mycket utbredd. Inte bara bland människor utan även i lagstiftningar, så som var de var lagligt att vistas, vilka restauranger och toaletter som de svarta fick, eller inte fick använda. Missnöjet var så klart utbrett, och många ansåg att det var genom en väpnad kamp som man skulle kunna genomföra förändringar. James Lawson däremot visste hur effektivt ickevåld kunde vara, på flera olika sätt, och han reste till Indien för att lära sig mera av Gandhis ickevåldsprinciper. Eftersom han var medveten om hur viktigt det är att lära sig om ickevåld för att kunna tillämpa det i praktiken och sprida det till människor började han sedan utbilda afro-amerikaner som ville delta i motståndet mot rasismen.

En vardaglig situation där rasismen visade sig varje dag, och som afro-amerikanerna var tvungna att bemöta var de lunchrestauranger där de inte var lagigt för dem att vistas. De valde därför ut dessa, och kom att bli en mycket omfattande aktion som kom att kallas för ”sit-in”. Bara genom att bryta mot lagen, genom att sitta på restaurangen, gjorde det ett motstånd. De fick lära sig att alltid titta den som attackerade dem i ögonen, men aldrig använda sig av våld tillbaka. Under 1960-talet spred sig aktionen från södra USA över nationen och 70 000 människor deltog, varav 3000 blev fängslade. Året därpå ledde detta till att denna typ av diskriminering upphävdes i 100 städer i USA. Detta är ett exempel på hur ickevåld kan användas i praktiken, hur viktigt det är att de är att aktörerna är utbildade i ickevåld och att buskapet är tydligt. Och framförallt, hur effektivt det kan vara. Och som sagt, ickevåld fungerar inte alltid, men våld fungerar aldrig. Och även om en ickevåldsaktion inte leder till de förändringar som det syftar till, kan det leda till psykiska förändringar hos människor som på sikt stärker ickevåldet i världen.  

Exempel på ickevåld i modern tid

I Sverige anordnas årligen många fredliga demonstrationer där människor öppet visar sitt ställningstagande till olika frågor. Vad som däremot ofta händer är att fokus hamnar på de fåtal personer som inte använder sig av ickevåldsmetoder. Ett lysande exempel på detta är under den enorma demonstrationen i Göteborg under EU-mötet 2001 där 10 000-tals människor demonstrerade för global rättvisa. I stort var demonstrationen fredlig, men ett fåtal saboterade och kastade sten mot polisen och en av demonstranterna sköts till döds. Och fokus kom i stort att handla på det våld som förekom i samband med demonstrationen, och det våld som polisens agerande orsakade. Att en människa blev ihjälskjuten. Detta är självklart frustrerande för alla de 1000-tals människor som är där för att visa sin åsikt, och vill att fokus ska ligga på det, och de förändringar man vill åstadkomma.

Kampen för global rättvisa och mot de konsekvenser kapitalismen leder blev känd efter stora demonstrationer i Seattle, 1999, där tusentals människor deltog. Efter detta har samma typ av stora demonstrationer vid möten för institutioner som har att göra med den globala ekonomin blivit vanliga (Så som världsbanken, världshandelsorganisationen och valutafonden).   

MST är en av världens största organisationer som kämpar genom ickevåld för ekonomisk rättvisa. MST står för” O Movimento Sem Terra” – ”de Jordlösas rörelse” och finns i Brasilien och har omkring 1 miljon medlemmar. Efter det att Portugisernas kolonialtid i Brasilien togs all mark från Indianerna och delades upp till ett fåtal. Detta är i stora drag en av de grundläggande anledningarna till varför klyftorna är så stora som det är i landet idag. Slaveriet var mycket utbrett, och även om det är förbjudet idag återfinns livegna arbetar på många håll i landet. Det uppskattas finnas omkring 50 miljoner människor i landet som lever i fattigdom, och våldet och korruptionen är mycket utbredd. MST har under de senaste 20 åren, med ickevåldsmetoder, lyckats överta 20 miljoner hektar brukbar jord (!) och lyckats höja livsstandarden för 1 miljon människor. Denna organisation är mycket strukturerad, utbredd och respekterad. Jag har en god vän som genom en folkhögskola var i Brasilien och arbetade med MST under en vinter. Utbildning och organisation är grundläggande för att verksamheten och målen ska kunna uppfyllas. Förutom att aktivt arbeta i jordbruken på de ockuperade landområdena deltog han bland annat i många långdragna stormöten med deltagarna. Ickevåld genomsyrar all verksamhet, och de som inte sympatiserar med detta, bryter sig ur organisationen. Omkring 1000 MST-medlemmar har mördats, men har inte påverkat MST förhållningssätt till ickevåld. De vet att om de tar till våld, har de ingen chans att fortsätta att förverkliga sina mål. En i min väns klass som också deltog under kursen och verksamheten inom MST blev faktiskt skjuten när hon var i Brasilien, men av misstag i en uppgörelse som inte hade med MST att göra. Men, det är ett exempel på hur utbrett och vanligt våldet är i landet, och hur vikig en organisation som MST är som förespråkar, utbildar och sprider ickevåldsfilosofin.  

Ickevåldets roll i världen sedan 1980-talet och dess framtid

Vad både Gandhi och Medborgarrättsrörelsen visade oss var att makt endast kan utövas om de som är underordnade makten samarbetar. Alltså kan människor sluta samarbeta, lyda, om makten missbrukas och på så sätt fungerar inte maktspelet längre. Denna tanke och är något som utövas på flera håll i världen idag och har gjorts i decennier. Ickevåldsmetoder används dagligen från individnivå till globala politiska frågor. Min uppfattning är av att nästan all ickevåldsverksamhet inte har några självuppfyllande syften, utan bygger på solidaritet och empati med andra. Jag har många vänner som är mycket engagerade, så som att kämpa mot Sveriges vapenindustri eller att stödja, och lära av De jordlösas rörelse i Brasilien. En viktig aspekt som lyfts fram i dagens ickevåld, likasom det varit historiskt, är hur viktiga de som inte är uppenbart inblandade i konflikten kan vara, sk. tredjepart. Man talar om första och andra part, förövare och offer och tredjepart som åskådare. Ett exempel på detta kan vara hur fredsobservatörer (tredjepar) skickas till Guatemala för att med sin närvaro försöka skydda byar (andrapart) som utsätts för övergrepp från militären (förstapart). Priset för offret att göra motstånd, byborna själva mot militären, kan vara mycket högre än om en utomstående part, utlänningar, blandar sig i. Denna typ av handling förekommer ofta inom ickevåldsarbete och fredsobservatörer återfinns inom många konflikter i världen. En utomstående part, som inte är lika utsatt, går in i en konflikt och stödjer andrapart, de utsatta.

Andra sätt som ickevåld används i dag är genom att inte samarbeta. Det kan handla om att vägra göra militärtjänst, eller som anställd vägra att arbeta och genomföra beslut som är omoraliska. Så som att köra ett tåg som är lastat med vapen. Som jag nämnde har detta samarbete med makt att göra, vägrar man samarbeta undergräver man makten. Den andra metoden är att ingripa. Ett exempel på detta är från Ryssland på 90-talet. Organisationen Soldatmödrar ansåg att kriget mellan Tjetjenien och Ryssland var en katastrof för båda parter och valde att ingripa genom att hämta hem sina söner från militärförläggningarna. Det är en aktion på större skala, men som fungerar eftersom många har gått ihop. Lika viktigt är det att agera och ingripa i vardagen, filosofin inom ickevåld bygger på att det ska genomsyra allt, från litet till stort. Så som Gandhi gjorde, och hur det konstruktiva programmet la grunden för hur människor skulle leva tillsammans. 

Gandhi och hans anhängare levde under förtryck och var ständigt medvetna och påverkade av hur de använde sig av ickevåld som metod. Lika så afro-amerikanerna i USA på 60-talet, eller sydafrikanerna under apartheid. I ett sådant läge kan ickevåldet sättas i ett direkt sammanhang och tillämpas. Detta är däremot något som kan saknas de västerländska ickevåldsutövarna. För att kunna bygga och sprida en stark ickevåldsrörelse så krävs en gemenskap och ett sammanhang att tillämpa det i kontinuerligt under en längre tid. Det fungerar inte att mötas över en helgkurs. Man behöver träffas ofta och ingå i en aktionsgrupp som sätter upp mål och planerar och reflekterar över sina aktioner. 

 

Ett viktigt budskap inom ickevåldsrörelsen idag är hur viktigt det är att agera i den situation man befinner sig i. Att vara en ickevåldsaktivist betyder att man lever det varje dag. Tänker man i för stora perspektiv är det lätt att drabbas av apati och en känsla av hopplöshet. Börjar man istället tänka lokalt kan det generera mera, i form av engagemang och handling. Jag tror att aktivister ofta kan känna en frustration över att inte få sin röst hörd, och som jag nämnde, hur stora demonstrationer egentligen handlar om ett budskap som de vill ha fram, men att det inte ligger i makthavarnas intresse att lyssna och fokus kan istället hamna på något annat. Min vän som har en halv miljon i skadestånd ser det som en möjlighet att faktiskt få fram sitt budskap, han vet att det skapar publicitet och intresse, och det ger honom och den organisation som han är aktiv i, en chans att göra sin röst hörd.

Läs mer på: http://ofog.org/ 

 Genom fredliga demonstrationer lyckades man efter 18 dagar få Mubarak på fall, och slut på 30 år av diktaturstyre. Aktionen var väl planerade och de människor som stod bakom var utbildade för hur man avsätter en diktator genom ickevåld.

Positiv Psykologi - Martin Seligmans föredrag från TED

Oftast när man har förutfattade meningar och fördomar så handlar det om okunskap. Så har det varit för mig när det gäller positiv psykologi. En sak är glättig, ytlig, oäkta positivism, en annan sak är en vetenskaplig utformad metod för att arbeta med människors personlighetsdrag och styrkor för att få dem att utvecklas och växa.

Lycka

Vi har haft som uppgift inom Psykologi A att titta på programserien ”Jakten på lycka” i SVT. Här kommer en kort genomgång av de åtta avsnitten, följt av de andra uppgifterna vi fått kring lycka:

Avsnitt 1:

Gnesta projektet sätts igång och deltagarna fick göra lyckotestet. Själv gjorde jag det på hemsidan och fick Lyckonivå 78 %. Är man lyckligare om man är miljonär? Jag tror som lyckoforskarna säger att lever man i välstånd och har grundläggande behov uppfyllda så ger inte ökade materiella resurser ökad lycka. Millionärskan i programmet påstår å andra sidan att hon visst är lyckligare, men det tror jag handlar om att man har varit på andra sidan. Får man något som man inte haft, men varit i väldigt stort behov av så tror jag visst att man kan bli lyckligare och uppskatta det mer. Sen kan det säkert handla om en mer kortvarig lycka. 

Avsnitt 2:

Lyckoforskare slår fast att hur lycklig man är beror 50 % gener och 40% på hur man förhåller sig och tänker. Jag blev förvånad att det var så mycket som 50 % som beror på generna! Den svenska Lyckogurun Mia Törnblom intervjuas, och jag kan inte rå för det, men jag orkar inte med henne. ”Ja, jag har knarkat, ja, det går att träna självkänsla”. Hon hjälper säker många, men jag orkar inte med det där glättiga smått ansträngda lyckosökandet.

I programmet testas också om man kan framkalla en bra känsla genom att tänka på något man tycker om, och det visar sig så klart att fungera. Och det är verkligen något man ska komma ihåg om man går och grämer sig över något jobbigt eller hakar upp sig på saker man inte tycker om. Om det nu inte är så att man faktiskt inte bryr sig om hur man känner sig, man kanske vill ha en pessimistisk surdag ibland också.

”Se cancer som en gåva”, det är ju hur krävande som helst att behöva vara glad för svåra saker, varför får man inte bara nöja sig med att gilla läget och försöka göra det bästa av det? 

Avsnitt 3:

Äntligen någon som jag tycker om, Mark Levengood, och någon som har en behaglig syn på det hela. Det är något som jag försökt formulera själv men inte riktigt kommit fram till. Men lycka för mig (och som Mark sa) är att vara i balans.

Man kan inte stirra sig blind på sig själv och sin egen lycka, det ä ”korkat, banalt och tråkigt”. Och man blir alldeles för självupptagen, och sökandet kanske aldrig tar slut. I Sverige fokuserar vi på att ”hitta oss själva” där man vill reda ut varenda liten knut. I USA strävar man istället efter att bli den man vill vara, och det handlar egentligen inte så mycket om vem är egentligen är.

Lyckoforskarna menar att lycka är tillfredsställelse, ”livstillfredsställelse”, men att synen på lycka i stort beror på vilket samhälle man lever i. För människor i västvärlden som lever i ett välstånd är de yttre livsvillkoren inte lika viktiga för hur lyckliga vi är. De flesta har vad de behöver av materiellt kapital och inkomst. Dessutom lever vi i ett stort sett fredligt och demokratiskt samhälle. Ser man däremot till fattigare länder är dessa yttre livsvillkor viktiga för hur lyckliga människorna är.

En annan sak som spelar in är vad man gör. Vad man arbetar med, vad man gör på fritiden och vilka relationer man har. I Klaus PowerPoint står det att människor som har jobb generellt är lyckligare än de som inte har jobb, men att lyckligast är man när man är ledig från jobbet. Det ligger något i detta. Att få vara delaktig i ett sammanhang och ha en känsla av att man fyller en funktion är basalt för att vi ska vara lyckliga. Även om man har en god ekonomi och är arbetslös blir det aldrig samma känsla av att vara ”ledig”. Till och med Freud menade att jobbet hade stor påverkan på hur lycklig man blir. Jobbet och kärlek menade han vara det viktigaste.

Sen var det ju det här med de psykologiska aspekterna, att det faktiskt har så stor påverkan på hur våra gener ser ut. Lyckoforskarna lyfter särskilt fram optimism och självkänsla. 

Avsnitt 4:

Carolina af ugglas har varit mycket psykiskt sjuk med svåra depressioner och tunga mediciner. Idag klarar hon sig genom att jobba mycket med konst och musik. Hon, liksom många andra, fick antidepressiva vid första mötet med läkaren. Utan att ens gå i terapi. Och programledaren säger att ”Ja, men visst, jag går på antidepressiva! Det har jag gjort sen jag var 25!”. Ett annat inslag i programmet är Dorty som läser upp sitt tacksamhetsbrev, efter så där 40 år utan att träffas. 

Avsnitt 5:
Hanna går på kramkurs och konstaterar hur viktigt det är med kroppskontakt och närhet för en ensam singel med bara en katt. Sedan diskuteras hur viktigt det är med relationer, vänner och familj. Traditionellt sett har kärnfamiljen varit det man ska sträva efter, men idag finns det många kritiska röster till detta, och flera lever kanske lite mer som de själva vill, och inte efter samhällets plan.

Avsnitt 6:
Hur lyckliga blir vi av choklad, god mat och t.ex massage? Hanna träffar Amelia Adamo och lagar lyxmat. Jag tror egentligen inte att det spelar så stor roll vad man gör, men att man ser till att hitta sina livsnjutningar och verkligen njuter av dem!

Avsnitt 7:
Hanna åker till ett new-aga läger i Ängsbacka och får testa på många olika, mer eller mindre kontroversiella uppgifter. Programmets fokus ligger på huruvida troende är lyckligare än andra. Lyckoforskarna menar att det inte finns några studier som visar detta, men anser att det absolut kan ha en påverkan på människor i ett land som Sverige.

Avsnitt 8:

Jag är glad att programledaren Hanna Hellqvist är som hon är. Hon passar perfekt för att leda programmet. Lagom kritisk, intresserad, öppen och sig själv. I vissa av programmen när de inte varit så intressant, så som när de lagat mat etc. så har jag roat mig med att observera de människor hon möter. Vissa av dem får hon att slappna av genom att vara så rakt på och öppen som hon är. Men vissa blir helt ställda. Som de stiffa Östermalmstyperna på restaurangen. Men Hanna kör sitt race. Det verkar som hon i stort är sig själv, och hon bemöter alla på samma sätt. Oavsett om det är en miljonärska eller en gammal knarkare. I sista programmet kommer hon fram till att viktigast är att:

Ha något att göra

Ha någon att älska

Ha något att se fram emot

Hon tycker att detta räcker och ser ingen anledning till att krångla till det!

Jakten på sin egen lycka har blivit ett av medelklassens projekt i modern tid. Vi lever i ett överflödssamhälle som bygger på att jobba och spendera våra pengar. När vi har allt vi behöver finns det alltid någon som hittar på nya behov, för att vi ska fortsätta spendera. Ett exempel på detta är underhållningsindustrin, och så även denna självförbättringsindustri som utvecklats. Men jag är ganska övertygad om att svenskarna skulle må bättre om de inte la ner så mycket tid på sig själva och sina egna livsmål utan faktiskt hjälpte andra som har de sämre. 

Favorittips/strategier från programmen för att öka lyckan

Fake it until you make it – Det här är en ganska akut snabblösning, men som faktiskt fungerar ganska bra. Genom att tillexempel låtsas vara super peppad så blir man faktiskt det efter ett tag.

Umgås med människor man tycker om – Jag tror att detta har högsta prioritet. Det finns inget som man mår så bra av som att vara med de man tycker om. De som accepterar och förstår en.

Sång och musik – Och lika så konst, teater och dans är viktiga för att människor ska kunna uttrycka sig (Det har varit väldigt bra musik i programserien och jag har faktiskt letat rätt på många av låtarna).

Kroppskontakt – kramkursen tyckte jag var väldigt intressant, men hade nog själv haft lite svårt för att slappna av. Kroppskontakt är i alla fall väldigt viktigt. En kompis sa till mig att man behöver minst 40 minuter om dagen (kanske inte finns så mycket belägg för det, men viktigt är det i alla fall)

Skratta – Skrattkursen var ett favoritinslag i programmet, men inget jag skulle göra själv. Jag skulle känna mig helt utfreakad. Tror mer på det naturliga skrattet, och blir själv väldigt glad av att skratta!

Lyckostrategier

Jag har skrivit tacksamhetsdagbok och tacksamhetsbrev – för att det påminner mig om att uppskatta och vara tacksam för de jag har! 

Vad skiljer positiv psykologi från traditionell psykologi?

Inom den traditionella psykologin ligger fokus på de psykiska sjukdomar och problem som finns och huruvida man ska gå tillväga för att bota dessa. Dr Martin Seligman är initiativtagaren till den positiva psykologin, som istället handlar om hur man också ska bygga upp en människas styrkor. Han menade inte att det skulle ersätta den traditionella psykologin, utan vara ett komplement. Det är en väg att hjälpa människor att bli lyckliga och mer mentalt tillfredställda, för att kunna leva sina liv fullt ut. Samtidigt som man fortsätter att hantera de svagheter och sjukdomar som finns hos människor, förstärker man och utvecklar de som gör människor lyckliga. 

Vad är lycka för mig?

För mig blev sökandet efter lycka min olycka. Desto mer jag försökte, desto värre blev det, och jag insåg att jakten på min egen lycka var alldeles för sammankopplat med krav och förväntningar. I vårt samhälle har som sagt de allra flesta vad de behöver vad gäller kapital. I och med att man inte behöver kämpa varje dag för att få mat på bordet och ha ett hem att bo i, eller vara i en otrygg miljö där man står under hot, så finns massor av tid över. Vi börjar grubbla över oss själva, och desto mer vi fokuserar på oss själva desto olyckligare blir vi. Det man istället kan göra är att tänka på människor runt om kring sig. Så som jag skrev tidigare: I synnerhet människor i västvärlden skulle bli lyckligare av att inte fokusera på sig själva och bli självupptagna utan att stället hjälpa andra som har de sämre. 

Mark Levengood berättade om sin vän från USA som sa att där handlar det mer om vilken person man vill vara, och inte som i Sverige, vem man innerst inne egentligen är. Det var så roligt, för att precis detta var något som kom upp i ett samtal med en vän från USA. Jag undrar om det egentligen handlar om samma sak, men förstår inte riktigt denna skillnad. För mig handlar det nog om att hitta en balans mellan dessa. Jag tror inte att man kan förneka sina personliga egenskaper och försöka bli någon annan, för det kommer aldrig bli äkta. Däremot tror jag att man absolut kan lära sig nya egenskaper och utveckla de sidor som man önskar.

I ett av programmen var den en riktig kritiker till den positiva psykologin som brett ut sig i USA, och jag håller delvis med. Man kan inte med tårar i ögonen, med ett leende intala sig att ”allt är bra, jag är lycklig!” för vad händer med de känslor som man trycker undan? De är som Ugglas säger att en negativ känsla som ångest faktiskt är ett meddelande om att något inte står rätt till. Jag har valt att sluta värdera känslor. Det finns inga positiva och negativa känslor längre, utan de har bara olika betydelser. De finns meddelanden i alla känslor, och oftast är det inte den direkta känslan som är den sanna utan det finns oftast en grundanledning. Det här har hjälpt mig mycket att bli mera tillfreds, eftersom det inte gör något om jag t.ex. har ångest. Ni förstår självklart att detta är en uttänkt strategi, men det fungerar faktiskt väldigt bra. Även om det kan vara väldigt påfrestande och tungt att ha exempelvis ångest, så är det lättare att ha en accepterande inställning än att ständigt kämpa för att försöka bli av med den och bli ”lycklig”. Man blir inte lika osäker och påverkad av hur man mår när man kan låta sig må på alla olika sätt. Men, om jag återgår till positiv psykologi och kritiken mot denna. Jag tycker det är viktigt att skilja på att trycka undan negativa känslor och att ha ett optimistiskt och handlingskraftigt förhållningssätt till livet. Och jag tror att det är just detta som är russinet i kakan. 

För mig är lycka att känna att jag är i balans och kunna vara tillfreds i vardagen. Det är alldeles underbart att kunna vakna på morgonen och känna sig tillfreds. Även om jag kritiserar tanken på att vara för självupptagen och fokusera på sin egen utveckling, så tror jag det är viktigt att man lär känna sig själv. Veta vad i livet som är viktigt och kunna hålla fokus på detta. För det är många delar som påverkar hur tillfreds man känner sig när man vaknar om morgonen. Utan kärlek skulle jag säkert vara död inom några månader, utan att lära mig nya saker skulle jag säkert bli apatiskt på ungefär lika lång tid. Och när jag fokuserar på det som gör livet värt att leva, så blir jag påmind om hur glad och tacksam jag är för att jag har det jag har. Och att det inte är bestående, utan allt flödar och förändras varje sekund och därför vill jag komma ihåg att uppskatta det. ”Ta risker, följa mitt hjärta och öppna mitt hjärta för kärlek!”

Angående stress och utbrändhet och tjänstesektorns ansvar

Lyssnad på P1 morgon och det var ett par intressanta inslag om hur dagens syn på hur vi alltid ska vara tillgängliga leder till ökad stress och utbrändhet. 
Stressforskare: "Smartphone ökar stressen"