Psykologi, Stress

Den senaste uppgiften vi fått i kursen Psykologi A handlar om stress, och i de flesta av frågorna ska vi utgå från våra egna erfarenheter och tankar. Vi använder oss även av Martin Levanders "Psykologi", som är kurslitteraturen för Psykologi A och B för gymnasiet, och annan information från nätet och pdf:er från vår lärare.

Som jag nämnde i mitt tidigare inlägg var vetskapen om att ha mycket att göra och att vara stressad inte är samma sak. De kroppsliga symtom som vi kallar för stress är psykosomatiska reaktioner, det vill säga det har psykologiska orsaker. Stress är inte reaktionen på vad vi gör med kroppen, utan börjar alltid i våra tankar. Två olika individer kan vara utsatta för exakt samma situation, men beroende på hur de upplever situationen kommer deras tankar se olika ut, och stresspåslaget kommer att utvecklas därav. En tanke leder till en känsla som leder till att vi agerar på ett visst sätt. Det intressanta är att vi även kan göra tvärtom. Handlar vi på ett sätt, påverkar de vår känsla och i sin tur våra tankar. Prova själv att agera som att du är super stressad, även fast du egentligen är helt lugnt, det kommer inte ta speciellt lång tid förens du faktiskt börjar tänka stressade tankar. Det är viktigt att vara medveten om detta, att vad som föregår i  våra tankar har en mycket stor påverkan på hur vi kommer att må.

Stress börjar alltid i våra tankar!

Vad som gör mig stressad

Att befinna mig i en situation som jag inte kan kontrollera, och där jag har stort ansvar och förväntningar på mig från olika håll. Det här tog mig många år att inse, och jag förstår inte varför jag inte bara kunde ha läst t.ex den här boken ("Psykolgi" av Martin Levander) lite tidigare, så jag inte varit tvungen att komma på allt själv. Det finns mycket forskning som visar på hur viktigt det är med egenkontroll för att inte bli stressad. Den som har hög grad av egenkontroll över sin arbetssituation kan klara av ett högt tempo utan att slitas på samma sätt som någon som upplever sig sakna kontroll. 

Ett exempel som utlöser stress som jag upplever beror på höga krav:

Jag och en arbetskollega har ställts inför samma uppgift, han har dessutom tre barn och jobbar heltid som biträdande rektor. Han kan komma lite sent, har inte uppgifterna i ordning och tar saker lite som de kommer. Jag däremot är där en timme innan, har gjort en jätte bra planering och blir kallsvettig om jag tycker någon verkar vara missnöjd. Jag känner att kraven och förväntningarna är på gränsen till vad jag klarar av, medan han kanske inte ens reflekterar över detta. Hur kan detta komma sig? Han skulle kunna göra samma uppgift varje kväll, medan jag behöver tre veckors återhämtning efter att ha gjort det en kväll. Är inte det väldigt orättvist? Det här gjorde att jag förstod, än en gång, att det handlar inte om vad man egentligen gör, utan hur man upplever det och hur man förhåller sig till det.

Det senaste året har jag medvetet alltid gjort saker utifrån mig själv, och försökt att bortse från vad jag upplever att andra har för förväntningar och krav. För mig är det bara på det sättet som jag kan hitta en långvarig och äkta glädje och engagemang. Jag har försökt hitta motivationen inifrån och inte som förut, från andra. Detta gör att jag känner en mycket större egenkontroll, och gör mig inte lika stressad. Jag kan göra min uppgift precis lika bra, planera lika mycket, förbereda och göra ett riktigt bra jobb men gör jag det utifrån mig själv så är bensinen min egen drivkraft och bygger inte på exempelvis rädslor att inte räcka till.  

Hur har jag lyckats?

Ett litet exempel som är ganska tydligt: För ett år sedan kunde jag inte läsa en utvärdering på något jag gjort utan att bli helt kallsvettig. Nu kan jag till och med låta dem ligga ett tag utan att läsa dem. Jag bryr mig väldigt mycket om vad andra tycker, men är inte beroende av det. Min bensin består inte lika mycket av andras uppskattning och åsikter längre. 

En annan insikt är att jag kan välja på vilket sätt jag vill göra en uppgift. Förut var allt tvunget att vara perfekt, nu kan jag mer se till om jag tycker att det är värt det. Ribban ligger fortfarande högt, och det hör nog ganska mycket till min personlighet, och utmaning och utveckling ger mig energi. Men det här är inget som på något sätt är färdigt, utan som jag måste vara medveten om varje dag!

Serien nedanför (det är tyvärr lite svårt att se vad det står) vill jag visa eftersom jag, och säkert många andra känner igen sig väldigt mycket. Tankarna lever sitt eget liv, och som det står i pdf.en vi fick av vår lärare att "vårt sinne är en bångstyrig apa". Vi tror att våra tankar är sanna och det gör att vår kropp reagerar på ett visst sätt, "vi är vad vi tänker men vad vi tänker är inte sant".

Rocky sitter och grubblar på toan och börjar med att fråga sig "Varför stressar jag upp mig så mycket för den här tjejen?". Jag känner igen mig själv på så sätt att tankarna far i väg och plötsligt kan en full tvättkorg kännas som helt oöverskådlig eller som att kravet på att betala en räkning väldigt stressande. Och vad som händer sen är att jag, likt Rocky, försöker avstyra grubbleriet som bara leder till stress genom att se positivt och vara lite mera optimistisk. "Inget muggpapper, men vad gör väl det om tusen år? Hakunamatata, jag tvättar röven i duschen! Varmvattnet är slut, inga bekymmer. Don worrie be happe, jag offrar en strumpa.."

Var ligger min stressnivå just nu, 1-10?

Jag gjorde ett litet test i DN om ”microstress”, och fick som resultat att jag var i akut behov av att stressa av. Jag skulle nog säga att det gått från kanske en 7a till en 6a senaste månaderna, men det är ju inte speciellt bra. Men jag försöker verkligen, och när jag gör det jag vet fungerar så blir det bättre.

Vad är min reaktion på stress?

Ett litet stresspåslag får mig att bli fokuserad, pigg och snabb. Men om det blir mera långvarigt får jag svårt att fokusera, ont i nacken, magkatarr, sover dåligt och gnisslar tänder. Är det riktigt illa glömmer jag bort vad folk heter, blir tankspridd och gör saker helt fel, t.ex. sätta på vattenkokaren genom att ställa den på spisplattan, försöker betala i kassan med busskortet, kommer till träningen med byxorna bakochfram etc.

Psykosomatiska reaktioner av stress

                                        

Våra tankar utlöser vissa reaktioner i vår kropp, och har en helt naturlig förklaring. Forntidsmänniskan var beroende av stresspåslaget (hormonerna adrenalin och noradrenalin) som skapar beredskap för kamp eller flykt. Blodtrycket höjds, pulsen ökar, blodsockerhalten stiger, fokusering ökar och blodet dirigeras från huden till musklerna. Nutidens människa har kvar samma hormonella mekanismer även om vi lever i ett modernt samhälle. 


Man talar om positiv och negativ stress. En viss grad av stress är stimulerande och gör oss fokuserade och motiverade, medan en långvarig stress kan vara slitsamt för kroppen. I detta sammanhang talar man om ett tredje stresshormon som kallas för kortisol. Om man inte bara känner av de positiva effekterna av stress, utan även olustkänslor, har man höga påslag av alla de tre hormonerna. Om man däremot inte känner av olustkänslorna ligger kortisolet på en låg nivå. Kortisolen är det som i huvudsak ger de negativa komplikationerna av stress, men även långvariga påslag av adrenalin och noradrenalin påverkar hjärta och blodkärl. 


Vad ska man göra för att inte bli stressad?

Att känna att man har kontroll och inte vara för påverkad av krav och förväntningar är grundläggande. Men det finns många olika vägar att gå, och det är olika för varje individ. För mig, och för många jag känner så gäller det att fokusera. En sak i taget, och att försöka ha tankarna kring det man gör, alltså vara närvarande.


Det räcker med ett jobb, en fritidsaktivitet och några riktigt bra relationer. Och det går inte att ha allt i huvudet samtidigt, utan man måste kunna koppla på och av. Ha fokus på det man gör. Ett annat stort problem i vårt samhälle är att människor har så vårt att vara nöjda, och strävar alltid efter mera. Jag tror att det kan vara en bidragande orsak till stress och att vi måste lära sig att vara tillfreds och nöjda. Även om vi inte har gjort allt vi vill, och inte har lyckats bli så perfekta som vi önskar. Den strävan har inget slutgiltigt mål, utan kommer alltid att finnas kvar. Når vi ett utsatt mål, har vi redan satt ett nytt. Det är också väldigt befriande att förstå att det är vårt förhållningssätt och tankar som sätter igång stressen, eftersom man känner att man kan påverka situationen själv.

Förra året kom jag också på en annan viktig sak som handlar om att vad jag vill och vad jag behöver oftast inte står i relation till varandra. Innan dess har jag alltid benhårt gått på viljan, och att det är den som signalerar vad och i vilken riktning jag ska gå. Jag bestämde mig för att stänga några av de dörrar som stod öppna, och prioritera och fokusera på det viktigaste. Det var en rätt tråkig insikt, men väldigt nödvändig. Jag har aldrig problem med att vilja för lite, utan vaknar oftast med ett par nya idéer och projekt. Skulle jag göra verklighet av dem alla skulle livet bli ohållbart. Nu har jag accepterat att vissa av dessa får vara framtidsplaner, eller att eventuellt bara förbli fantasier som ger energi och kreativitet till vardagen.

Även om många har sagt det till mig, så var det bara av egen erfarenhet som jag kunde komma till den insikten. Och tyvärr var jag tvungen att gå över gränsen för vad jag klarade av, och det har lett till att inom vissa områden kommer det ta ungefär lika lång tid som det tog att gå ner sig, att komma tillbaka på banan igen. Jag kan inte längre utsätta mig för samma stress, och lika mycket ansvar, även om jag vill, utan har blivit mycket mera känslig. Det är frustrerande, men jag är tacksam för att kroppen kan signalera för vad som är rätt och fel.

Utbränd och utmattningsdepression. Vad det är och varför blir man utbränd?

Att återhämta sig efter att ha blivit utbränd kan ta flera år, och oftast kan man inte återgå till den uppgiften man hade. En sak som gör det svårt att komma tillbaka är att utbrändhet eller utmattningsdepression inte syns på utsidan på samma sätt som t.ex. ett brutet arm, eller kan inte ge samma mätbara diagnos som en sjukdom som t.ex. cancer. Ett annat hinder är samhällets syn på utbrändhet, och förståelsen för hur lång återhämtning man faktiskt kan behöva. (Lika lång tid som det tog att gå ner sig brukar jag tänka). Bilder föreställer någon som kände sig utbränd en vecka, men som inte riktigt har insikt i hur allvarligt det faktiskt är. Ungefär som att skillnaden mellan att vara nere och deppig, eller lida av depression.

"Utbränd" är inget exakt begrepp men kan bli konsekvensen av att utsättas för långvarig stress. Det kan handla om utmattning, apati, sömnproblem och likgiltighet. Går det för lång tid kan det leda till depression. I boken vi använt sammanfattas orsakerna till utbrändhet som:

1. Arbetsbördan är för stor
2. Avsaknad av egenkontroll
3. För låg lön
4. Känsla av orättvis behandling
5. Avsaknad av arbetsgemenskap
6. Värdekonflikt hos individen, det hon tycker är rätt och det som jobbet ger möjlighet att göra överensstämmer inte.

Vilket ansvar har individen respektive samhället?

På senare år har antalet sjukskrivningar ökat markant i Sverige och dagens utveckling leder till en hårdare vardag för människor både inom den offentligen och den privata sektorn. Utveckling, förnyelse och höga krav på individen samt nedskärningar och ökade arbetsuppgifter är några av orsakerna. Jag anser att det är självklart att samhället till viss del ska ta ansvar för att medborgarna inte ska bli sjuka. Förutom att det är inhumant så lönar det sig inte för samhället att människor pressas så hårt att de inte kan arbeta och behöver vård. I och med att samhället förändras och på så sätt människornas liv, så uppkommer även t.ex nya sjukdomar och det kommer ta ett tag innan det finns en attityd och kunskap att bemöta dessa. Även om individen har ett eget ansvar, finns det vissa saker som kanske är väldigt svårt att påverka själv. Tänk dig själv att vara ensamstående förälder, korta dagistider, ha för låg inkomst eller vara arbetslöshet och kanske vantrivas på jobbet men inte ha möjlighet att hitta något annat. Detta kan så klart resultera i mycket stress och så småningom utbrändhet, och är inte individen utan samhällets ansvar.